Vår förlossningsberättelse börjar redan onsdag den 4/4.

Hade inbokat ett BM-besök vid halv 9 på morgonen, väl där berättade vi att jag hade vaknat på natten av sammandragningar och värkar som gjorde ont och strålade ut i ljumskarna och benen. Min BM sa att man kan göra en undersökning av livmodertappen om man vill veta om det hänt något än. Men det tyckte vi inte behövdes. Sen så fick vi höra hjärtljuden och hon kände och klämde på magen, när hon kände på huvudet tyckte hon det var så långt ner så hon ville nog gärna känna på tappen ändå.

Jag var öppen 2 cm och allt var mjukt och moget tydligen. Hon trodde inte vi behövde ett BM-besök till och det hade hon så rätt i. Värkarna fortsatte lite smått under dagen men det drog aldrig igång riktigt. Dagen efter var alla värkar som bortblåsta. Gick och väntade och väntade men det hände ingenting. Vi gick på promenad på kvällen för att förhoppningsvis få igång det till dagen efter.

Fredagen vaknade jag av att jag var kissnödig så jag gick upp vid 6 tiden och då händer det något. Trodde vattnet gick men när jag tittade ner så var det massa blod. Väckte Niclas som hoppade upp ur sängen och ringde förlossningen. De ville att vi skulle komma ner så det var bara packa in oss i bilen, for och lämnade Joline hos farmor. Jag hade lite små värkar på väg ner i bilen som kom med ca en kvart emellan men ändå oregelbundna. De kopplade upp mig på CTG och hjärtljud men då hade värkarna lugnat sig. Det kom en rejäl och någon liten sketen värk medans jag låg där. De undersökte mig och det såg bra ut. Vi fick aldrig någon förklaring till blodet, bara att vi skulle komma in om det hände igen.

De tyckte att Joline skulle sova borta ifall att det hände igen, för skulle det vara från moderkakan så sa hon att det inte fanns tid till att lämna Joline osv. Så gumman fick sova hos farmor där hennes kusin även skulle sova så hon hade det supermysigt. Dagen efter åkte vi dit vi med, hade värkar denna dag också. Vissa så onda att jag grinade. Allt kändes så meningslöst, att ha ont flera dagar utan att det händer något.. Jag funderade väldigt mycket på när bebisen skulle komma, hur lång tid skulle det ta? På kvällen avtog värkarna.

På söndagen firade vi min mammas födelsedag i förskott då hon skulle fara till stockholm ett par dagar. Hade värkar lite då och då, men visste ju att de skulle avta så jag brydde mig inte om dem..

Måndagen kommer jag inte ens ihåg? Det var nog en lugn dag.

Sen kom tisdagen 10/4, min mammas födelsedag. Jag hade bestämt med elin att vi skulle ses på rutiga duken innan hon började jobba. Satt och surrade där, beklagade mig över hur långdraget detta kommer bli och hur less jag var nu. Hade inga värkar eller något. Sen åkte jag för att träffa min syster, vi åkte på Erikshjälpen och en annan loppis. Fortfarande inga värkar.. Åkte och handlade lite och hämtade Nea på dagis. Var hemma med dom en stund tills jag skulle hämta Joline på dagis. Då åkte vi hem och gjorde skinksås och makaroner.

Klockan fem var maten klar, så då satt vi oss allihopa och åt. Halv sex hade vi ätit upp och jag la mig för att vila på kökssoffan som jag alltid brukar göra. Observera att jag fortfarande inte haft någon värk. Då knäppte det till mellan benen på mig och jag skrek till för det gjorde lite ont, som att bebisen sparkade mig i underlivet. Sen började det sippra.. Skrek till Nicke och bad han kolla om det var blod, men det var det inte. Bara vanligt vatten. Nu började det komma några stackars värkar. Niclas ringde till förlossningen, egentligen tyckte jag inte att det behövdes då jag inte hade kraftiga och regelbundna värkar än.

Men de ville att vi skulle komma på en gång. Så sagt och gjort, vi packade in oss i bilen en gång till och for för att lämna Joline hos farmor igen. Värkarna blev starkare och kom med 5 minuters intervaller. Men de var fortf hanterbara, inte som när vi åkte in när vi väntade Joline då gjorde dem sjukt ont. När vi kom till garaget på sjukhuset och vi skulle gå till hissen fick jag en jättevärk, stod och höll i mig i en pelare, när den var över sa jag till nicke att nu är det brottom upp. Hann till hallen på förlossningen så kom det en till. Barnmorskan ville ha in mig i ett undersökningsrum men föst skulle de bara bädda iordning, jag grät för det gjorde ont. Niclas frågade om de kunde skynda sig så jag fick lägga mig för benen bar mig inte. Tillslut fick jag lägga mig då var klockan 18:35 enligt journalen.

Vi märkte direkt att barnmorskan vi hade var helt ny för hon kändes osäker. 18:49 satt hon CTG och den visade ju helt fel. När jag hade riktigt starka värkar så gick kurvan neråt och som högst var den uppe i 30, men på fredagen hade jag värkar som var uppe i 120. Hennes svar till det var att det spelade ingen roll för man såg ju på mig att jag hade värkar. Då bad jag om att få ta bort CTGn eftersom att den gör ont när värkarna kommer. Den stör mig. Men det fick jag inte.. Hon gav mig en knapp jag skulle trycka på när värkarna började men i fredags så fick jag den knappen för att trycka när bebisen sparkade "Eh, ja just ja, så är det ju" Fick jag till svar. Jag grinade för att jag visste mer än henne, jag fick känslan av att jag fick hjälpa henne.. Vi ville byta barnmorska men vi hann inte säga något innan jag börja känna att jag inte pallade något mer. Skrek efter någon smärtlindring. Fick panik så fort värkarna kom.. Kunde inte kontrollera mig. Sa det flera flera gånger men det kändes som hon inte lyssnade på mig. Hon undersökte mig och jag var öppen 5 cm, trodde jag skulle avlida när hon sa det till mig. Hur fan skulle jag klara 5 cm till?!

Tillslut fick Nicke förklara att jag har väldigt hög smärttröskel och att det nog var dags att ge mig något för smärtan. DÅ fick vi komma in i ett förlossningsrum. Hade en värk strax innan jag skulle gå dit. Så fort jag började gå så kom det en till. Fick hänga över både Niclas och barnmorskan. Klockan var då 19:15. Började känna att det tröck på neråt. Hade inte hunnit av med brallorna innan krystvärkarna kom. Hörde undersköterskan säga, "Oj den här bebisen vill ut nu".

Fick äntligen lustgasen!! (som jag hade behövt betydligt tidigare) Den hjälpte så sjukt mycket, nu fick jag nya krafter, det var en underbar känsla! 19:30 föddes han, världens finaste grabb!

Vår Milo!
2012.04.10
49 cm & 3058 g

Det började klockan 06oo den 17onde september.
Vaknade av att jag var sjuukt pinknödig, gick på toa och kände någonting jag inte känt förut. Har ju skrivit att jag haft förvärkar men detta var nåt annat. Det gjorde ondare och tröck liksom neråt. Förstod att nåt verkligen var på G. Hade dagen innan intalat mig själv att jag minsann kommer få gå över tiden, att jag inte alls skulle få nån bebis innan BF. La mig i sängen igen brevid gubben, sa inget till han eftersom han skulle iväg och jobba och om det var falskt alarm skulle vi bara bli besviken.

Gubben for och jobbade och jag kunde minsann inte somna om. Låg och tänkte och kände värkarna komma, men det var långt långt emellan dem, ca 30 minuter om inte mer ibland. Tänkte att idag ska jag bannemig hålla igång så inte värkarna avtar. Satt lite vid datorn och gjorde frukost. Krullan frågade om jag ville med på stan senare och självklart ville jag det, skulle bara dammsuga och skura golven först. Skurade varenda vrå i huset och vart helt svettig. Sen kom krullan och hämtade mig, vågade inte köra bil själv för nu var värkarna starkare så jag fick hålla i mig mot nåt när dem kom, det var dock fortfarande 20 - 30 minuter mellan dem.

Väl på stan mötte vi upp malin och maria med barn på bigboy. Krullan var lite orolig över mina värkar och jag bara skrattade, tyckte det var så kul att det äntligen satt igång. Vi kikade omkring på lite bebisgrejer, jag tänkte att jag skulle köpa nån sista grej till bebisen men jag hade verkligen ingen ork. Fick luta mig mot klädställningar när värkarna kom. Maria påminnde mig om att vattnet kan ju faktiskt gå när som helst så jag blev lite orolig, vore lite väl pinsamt om det skulle hända mitt på stan.

Ringde gubben vid 14oo och bad han hämta mig på stan, klarade inte mera. Vi for förbi Flügger färg där vi beställt bård och stickers till bebisrummet. Tänkte att när jag kommer hem ska jag bannemig sätta upp dem. Så blev det inte, la mig i soffan och fick hålla i armstöden när värkarna kom, gubben blev så orolig och ville inte fara och jobba de sista två timmarna. Det var lungt sa jag, det var fortfarande för stort mellanrum mellan värkarna.

Gubben var nog hemma innan fyra till och med och såg att jag fortfarande låg i soffan, jag hade inte rört mig en centimeter på två timmar, orkade inte sätta upp någon bård och jag var så irriterad över det. Gubben sa att nu måste vi faktiskt åka in, NEJ jag vill inte bli hemskickad så vi stannar hemma tills värkarna är tätare. Låg kvar i soffan medans älsklingen lagade makaroner och kokt korv ;) medans han lagade så sa han nog 10 gånger att vi faktiskt måste åka in men jag vägrade. Vi hittade åt en sida på internet som klockar värkarna och vi hade ca 5 minuter mellan dem. Ställde mig i duschen för det har jag läst ska vara lindrande. Medans jag stod där hade gubben ringt ner till förlossningen, de tyckte att det var bra att jag duschade och sa att jag skulle ta två alvedon och bad oss komma ner om det blir värre. Niclas började packa klart väskorna och jag stod kvar i duschen, det var faktiskt jätteskönt, men snart orkade jag inte stå själv längre.

Klockan 18oo sa Niclas, nu tar jag med dig ner till sjukhuset! och till hans förvåning så sa jag okej, nu åker vi. Som han blev nervös då, nu var det verkligen på riktigt. På 30 minuter var vi nere och då hade jag haft 3 minuter mellan varje värk hela vägen. Niclas kunde säga "nu kommer det en värk" också kom den, så himla coolt tyckte jag. Fick dock bita i bältet och hålla i mig hårt för nu gjorde dem ont.

Väl framme så tänkte Niclas släppa av mig vid akuten och åka och parkera själv, "är du tokig?" tyckte jag. Jag ska med när vi parkerar, haha. Sagt och gjort, vi gick mot ingången på akuten och på dem 100-200 metrarna fick jag flera värkar. Skulle anmäla oss i kassan och personalen vart helt upp i bock, "behöver ni en brits?!? ska hon föda NU??" nää, det räcker med en rullstol tyckte jag för nu orkade jag fasen inte gå mera. En tjej följde med oss hela vägen till hissen och snart var vi framme vid förlossningen, var fortf så himla rädd att bli hemskickad.

Rullade in på förlossningen och barnmorskan var påväg med mig till ett undersökningsrum tills hon såg hur starka och täta värkar jag hade. "Vi tar ett förlossningsrum direkt" Jaha tänkte jag.. Fick ta på mig deras sjukhusrock och de enormt söta nättrosorna med den enorma bindan, hmm, lagomt nöjd då eftersom jag fortf trodde vi skulle få åka hem. Efter ett tag satt dem ctg på magen och undersökte mig, jag var öppen 5cm. Okej, får vi stanna kvar då frågade jag. "Haha, ja inte skickar vi hem nån som är öppen 5cm" Provade lustgasen men tyckte inte att den funkade alls, förmodligen gjorde jag fel men iaf efter ca 30 minuter var jag öppen 7cm.

Satt mig i badet och nu fick niclas börja massera mig i svanken vid varje värk, det tröck så mycket nu. Missade han en värk blev jag tokig, bad sen om ursäkt för att jag var så sur, haha. Satt väl i badet ca 1 timme innan jag blev less på det, ville bara lägga mig ner och vila litegranna ;) Nattpersonalen kom och presenterade sig och berättade hur duktig jag var hela tiden, men jag tänkte vafasen, detta klarar väl alla, gjorde inte så ont som alla sagt. Vattnet hade fortfarande inte gått så de tog hål på hinnan och japp, nu gjorde det ont. Minns att jag skrek "är det såhär det ska kännas?". De förklarade igen hur jag ska använda lustgasen och nu släppte jag inte den, min bästa vän.

Tjatade om att jag var så jävla kissnödig, har ni hållt er så länge någon gång så att det gör ont när man ska kissa och det kommer liksom inget? Så kändes det plus ett jävla tryck neråt och bak i ryggen sammtidigt. De satt kateter men det hjälpte inte, dumma känsla, var så jobbigt att jag skulle känna mig så kissnödig kunde inte koncentrera mig på att föda barn. Kände att jag kom in i världens dimma pga lustgasen. Kändes som att tiden stod still och jag hörde niclas och barnmorskorna säga samma saker hela tiden, som att jag snurrade runt runt, ja det är svårt att förklara. Tror nån slet av mig lustgasen då, gick inte att släppa den, haha.

Började må illa och barnmorskan förklarade att när huvudet på bebisen passerar nåt ben inne i bäckenet så kan man må illa, ja då kom det. Vår middag fick inte vara kvar i magen och barnmorskorna förklarade att det är ovanligt att man inte kräks vid just det skedet. Precis efter så gick illamåendet över, skitkonsigt. Nu kunde jag koncentrera mig på att föda barn igen. Värkarna blev svagare så de fick sätta dropp på mig och jag tackade bebisen för att jag fick vila litegranna. De pushade på mig och sa att vi bannemig inte skulle vila nånting för nu skulle ungen ut.

Det var dags att börja krysta. Hakan mot bröstet och dragkamp med barnmorskan. Jag sa inte ett ord, var så inne i mig själv nu och koncentrerad. Hörde vad alla sa och lydde order men tänkte bannemig inte slösa energi på att svara dem. 20 minuter senare kom hon, prinsessan våran. Tog iofs en kvart innan vi ens visste kön, låg bara och gosade med vårt barn och var glada över att det fanns 10 fingrar, 10 tår och att hon var frisk. Pappi klippte navelsträngen och sen.. Vad är det för kön egentligen? 

En tjej!! :D 



Lyckligaste stunden i livet var den då du kom

♥Joline 090917♥