Mös på som vanligt igår kväll och när vi skulle lägga oss så var det ett litet bustroll som inte alls var någe trött.

Testade att mata henne men nepp, mamma jag tänker inte sova. Nehee, men då tog jag lillan till spjälsängen varav gubben sägen "det kommer aldrig gå, hon kommer inte somna". ÄH, vi provar iaf, vore ju skönt. Sjöng "blääp sa den lilla söta grodan" (som hennes farmor har sjungit för henne sen hon var nyfödd) ex antal gånger. Efter ett tag så somnade hon, skööönt! Gick och la min men kunde inte somna, tittade till gumman som då hade spottat ut nappen och låg med armarna över huvudet. Hon såg ut att må så gott så då kunde jag äntligen somna. När gubben skulle på jobbet så vaknade jag till och frågade efter joline. Tankarna snurrar runt i huvudet och inom loppet av 1,5 minut har jag hunnit tänka "hoppas verkligen hon lever, att hon inte slutat andas i sömnen" "varför säger inte gubben nåt?! lever hon?" hatar att behöva känna sådär.. Såklart så levde hon och fick komma och sova med mammsen. Fick väcka henne vid halv 10 eftersom vi skulle på babysimmet. Det är så otroligt skönt att ha henne i eget rum och hon är så duktig att sova, vi är så stolta. MEn man är ju så himla harig och orolig. När ska den känslan lämna kroppen? Jag grubblar ju ihjäl mig, haha. Eller är det såhär föräldrar känner varje dag? En ständig oro i kroppen. Förut var det någon som sa "att skaffa barn är som att ha hjärtat utanför kroppen".

Babysimmet var hur mysigt som helst. Tränade kommandon och lite sånt. Hörde att det snart är dags för dyket, jag är orolig!! Ahh, de kommer ju gå bra men shit, läskigt. Tror vi ska ha en avslutningssöndag den veckan jag är i göteborg och gubben i borga. Så typiskt. Hoppas de blir en annan söndag.

   

Föräldragruppsmammor, om ni vill kan jag lägga ut bilder på er och barna här men isåfall vill jag ha eran tillåtelse ;)